Jag skriver detta för min skull
Jag står vid kanten av det okända, jag tvekar. Ska jag ta steget?
Är jag redo att släppa en dröm, en tanke, som jag klamrat mig fast vid så länge nu. Är jag redo att leva i total ovishet om framtiden, eller ska jag bara helt enkelt sluta tänka?
Är jag redo att släppa en dröm, en tanke, som jag klamrat mig fast vid så länge nu. Är jag redo att leva i total ovishet om framtiden, eller ska jag bara helt enkelt sluta tänka?
Mitt i natten gick jag ut. Jag gick så långt jag bara orkade och jag kom till en äng. Allt var kolsvart och jag satt där, helt ensam, helt orädd. Jag skrek, jag grät och jag njöt.
Jag kunde inte gå hem, jag ville inte gå hem. Vart skulle jag ta vägen? Förut var allt självklart vart jag skulle ta vägen. Men nu måste jag fumla mig fram i mörkret och hoppas på att jag hittar rätt.Jag gillar det, jag gillar att sakta sticka fram min fot, känna om det finns värme eller kyla i det okända. När jag känner kyla drar jag sakta tillbaka foten, jag kanske tillochmed håller kvar foten en stund för att bara känna.
Om mörkret döljer värme så springer jag därifrån, vettskrämd.
Jag är riktigt nervös nu. Ska jag våga att publicera det här? Ska jag våga öppna en sån liten springa i min själ så att ni kan titta in, och kanske tillochmed förstå en liten del av mig?
Ja. Idag tar jag ett steg och vågar erkänna att allt kanske inte riktigt är som det ska med mig.
Jag är trasig, sönderriven av känslor och hårda ord.
Mina ögon är lika torra som öknen, varför kan jag inte bara fälla en liten tår
och efter det kanske må bättre?
Jag kunde inte gå hem, jag ville inte gå hem. Vart skulle jag ta vägen? Förut var allt självklart vart jag skulle ta vägen. Men nu måste jag fumla mig fram i mörkret och hoppas på att jag hittar rätt.Jag gillar det, jag gillar att sakta sticka fram min fot, känna om det finns värme eller kyla i det okända. När jag känner kyla drar jag sakta tillbaka foten, jag kanske tillochmed håller kvar foten en stund för att bara känna.
Om mörkret döljer värme så springer jag därifrån, vettskrämd.
Jag är riktigt nervös nu. Ska jag våga att publicera det här? Ska jag våga öppna en sån liten springa i min själ så att ni kan titta in, och kanske tillochmed förstå en liten del av mig?
Ja. Idag tar jag ett steg och vågar erkänna att allt kanske inte riktigt är som det ska med mig.
Jag är trasig, sönderriven av känslor och hårda ord.
Mina ögon är lika torra som öknen, varför kan jag inte bara fälla en liten tår
och efter det kanske må bättre?
Säg något?
Trackback