Karolina

Mamma har gått och sagt enda sen han och jag gjorde slut ?det kommer komma en jobbig period, vänta bara det kommer? . Jag har bara skrattat åt henne och sagt att jag mår prima jag är jätte nöjd med det här. Jag har bara varit lyckig över att det är slut, inte en enda tår inte en enda dålig tanke, men nu börjar jag förstå vad hon pratar om, det är ensamheten. Det är ovanan om att inte får kärlek inte närhet på det sättet som jag fick av dig, inte någon att berätta allt för eller att dela sin glädje med. Det är den här kalla känslan som finns inuti än. Det kan vara fullt av personer runt omkring än ens bästa vänner men ändå känner man sig ensam på något sätt.

Det finns alltid någonting som ligger och trycker där bakom någonstans, en känsla av tomhet.

När man är ledsen över någonting så fanns du alltid där man kunde krypa ihop så man blev så liten och du höll om mig, du höll om mig så länge det behövdes. Men nu får man krypa ihop ensam och gråta mot ingenting. Men det vänjer man sig vid väl? Det är någonting som alla lever med, jag har bara haft turen (om man nu ska kalla det för det) att inte känt ensamhet på mer än två år. Ensamheten kommer försvinna nån gång, frågan är bara när?